Guds öga

Det är avgörande för våra liv att det finns människor som ser på oss med goda ögon, det har också den moderna forskningen fastställt. Vänliga, kärleksfulla blickar är utvecklande för den som berörs av dem, är uppfriskande och livgivande som källvatten.

På hebreiska använder man samma ord för källa som för öga. Och visst kan man uppleva vattenspegeln på en skogssjö eller källa, som just ett vänligt öga som blickar upp mot himlen.

Det är inte svårt att godmodigt och välvilligt se på ett litet barn. Det upplever vi varje gång vi har ett dop i kyrkan. En varm källa av välkomnade blickar omfamnar och tar emot den nye världsmedborgaren. Senare i livet är det inte lika självklart att vänliga blickar vilar på oss. Vi går ibland igenom elddop där istället misstänksamma, avundsjuka eller kritiska blickar förföljer oss. Och alltför sällan reflekterar vi själva över vad våra egna ögon utstrålar när vår blick faller på en medmänniska.

I långa tider ansågs källor vara viktiga, ja rentav heliga platser som återspeglar himmelsk gudomlighet här på jorden. Men också ögonblick i människomöten, stunder, där vi ser varandra i ögonen – söker den andres blick –  är heliga. Att med hjärtlighet dyka in i en annan människas blick för att söka undret i hennes källa och samtidigt erbjuda henne att spegla sig i vår egen –  skapar livgivande, frodiga oaser i tillvaron.

Vi börjar då också ana hur Guds öga kärleksfullt vilar på var och en av oss, ana hur hans oändliga godhet vill återspeglas och upptäckas i varje enskild människa. En godhet som välsignar vårt liv och våra gärningar – som ett oavbrutet evigt dop!