Texter

Texter och tankar om krig och fred

Verena Stall von Holstein
Sara Lidman

”I denna tid när brutalitet, klädd i lögn, så kusligt som aldrig förr sitter på världens tron, förblir jag trots detta övertygad om att sanning, kärlek, fridsamhet, saktmod och godhet är de makter som står över allt våld. Världen kommer att tillhöra dem: ifall det finns tillräckligt med människor som bär kärlekens, fridsamhetens och saktmodets tankar ständigt rent och starkt levande i sitt inre och lever därefter. ”  Albert Schweizer

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,    
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, 
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,     
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,     
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, 
säg, vem räddar dig då?- Vem är den vänliga ängel,     
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, 
bygger på nytt din störtade värld, 
uppreser det fallna altaret, 
tändande där flamman med prästerlig hand?
 Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
     kysste serafen till liv, solarna väckte till dans. 
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"     
och i vars levande kraft världarna röras ännu. 
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:     
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. 
				
				Erik Johan Stagnelius
Giv oss frid med dig - Frid med människor -  Frid med oss själva -           Och befria oss från rädsla
Dag Hammarskjöld

”Böner stiger som andliga makter upp till den gudomliga världen. De förändrar hela omvärlen. De skapar nya andliga möjligheter för de ledande gudomliga makterna. Sådana böner är i den andliga världen som nya livsfyllda trådar som kan vävas in i ödets väv av änglar och på vilka de ofta väntar!”   Friedrich Rittelmeyer

LED OSS FRÅN DÖD TILL LIV  
FRÅN LÖGN TILL SANNING
LED OSS FRÅN VANMAKT TILL HOPP
 FRÅN RÄDSLA TILL TILLIT
 LED OSS FRÅN HAT TILL KÄRLEK
FRÅN KRIG TILL FRED  
LÅT FRED FYLLA VÅRA HJÄRTAN, VÅR VÄRLD, VÅRT UNIVERSUM
Kristna fredsrörelsens bön
”Hoppet om en värld i fred och ordning upphör aldrig att sysselsätta människosinnet. Därför gäller människans högsta bön inte seger utan fred.”
Dag Hammarskjöld 
Skapare av natur och mänsklighet
av sanning och skönhet,
Hör min röst
ty det är rösten hos alla dem 
som fallit offer för alla krig,
och allt våld mellan människor och nationer.
Hör min röst
ty det är rösten av alla barn som lider
och som i framtiden kommer att lida,
när människor förlitar sig på vapen och krig.

Hör min röst
när jag ber dig ingjuta i alla människors hjärtan 
fredens vishet, rättvisans kraft och gemenskapens glädje.

Hör min röst
ty jag talar för all de människor i alla länder och alla tider
som inte önskar krig och som är beredda att gå fredens väg.

Hör min röst
och ge insikt och styrka
så att vi alltid kan möta 
hat med kärlek
orättvisa med rättvisa
nöd med offervillighet
krig med fred

O Gud
hör min röst och ge världen din eviga fred

Johannes Paulus II
Att livets varma källor inte glömma,
att människohjärtan ej på mildhet tömma,
ej dem förhärda mot kärleken.
Att ej oss skilja från de djupa flöden
som ger vårt inre meningsfulla öden
och viger det till goda makters vän.

Omistligt är för livet hennes rede,
hon skulle snart förgås i stormens vrede
om det slets ner dess varsamt byggda nät.
Som på en hemlig grundval allting vilar
av ömhet som med värme genomsilar
allt levande och ger sitt hägn åt det.

På jorden väldigast är inte svärden,
varmt, mjukt är vad som starkast är i världen
en famn, ett sköte, hjärtats dunkla bo.
Fylld av sin värme är den djupa anden,
varm är den stilla, slitna modershanden,
är allt som kommer livets frö att gro.
Pär Lagerkvist
DET RÖDA KORSET
Nu är det fastlag. I högtidlig gång
gå veckorna, åt smärtans minnen vigda, 
från Galiléen till Jerusalem,
och längs med vägen susa trädens kronor 
vemodigt djupt i vårens brytningstid. 
Nu längtar jordens son att lägga av
sin vardagslast av futtiga bekymmer
och vandra, under hjärtats suckan böjd, 
på helig vallfärd under nattens stjärnor 
och söka sig en oljelund att gråta,
tills påskens rena, fulla måne lyser 
försoning in i sorgens örtagård.

Nej, ingen fåfäng gråt i denna tid,
då havet är för salt av alla tårar,
då jordens hälsning till den nya våren
är som en storm av suckande oliver
från folkens väldiga Getsemane!
Ej för en drömmande och trånsjuk pilgrim 
de äro gjorda, dessa världens vägar,
där foten trampar, ej på blomstertörnen, 
men på den splittrade granatens skärvor 
och alla rester av vad mänskligt var.
Men väl är jorden rik på vigda lunder,
fast deras grenar hänga mångenstädes 
som stympade och lytta krigarlemmar; 
och se, därunder svartnar kors vid kors 
som segerstod åt tidens konung, döden.

De svarta korsen, se de svarta korsen 
på vissna kullar långt som blicken når! 
Allt mera torftig våren återvänder, 
allt glesare är kransen i hans händer, 
den han vill utströ i de fallnas spår; 
och folk på folk i glesnad skara skrider 
allt längre in i hårda fastetider,
allt tyngre späkelsernas gissel slår.

I denna svarta korstid låt oss höja
det ljusa tecknet för vår vallfartslängtan. 
Det röda korset, se det röda korset! 
Dess armar låga klara som rubiner,
och som en eldstod ledande det skiner, 
där genom moln av rykande ruiner 
barmhärtigheten gör sin pilgrimsfärd. 
Vid plågans bädd i tältet skall det lysa,
i frostens nätter värma dem som frysa, 
och livets trötta veke, som vill slockna, 
skall återtändas vid dess milda härd. 
Varhelst det reses, där skall kulan skona,
som plågans ängel fordom i Egypten
på Herrens bud skred skonande förbi
var boning, märkt med påskalammets blod. 
Tätt i tumultets hälar skall det följa, 
förkunnande: »En gång din stolta bölja 
skall sätta sig, du hatets heta flod,
ty djupare gå kärlekskällans flöden,
och livet segrar evigt över döden.
Bereden palmerna, palmsöndag stundar, 
fridsfursten nalkas genom jordens lundar, 
och marken grönskar åter i hans spår,
och alla klockor kriget sparat ringa
till mänsklighetens nya påsk och vår.«

                  *                 
                           
Var då välkommen, fastlag! Jag vill tänka 
på sorgens hjältar i legendens tid,
när under stjärnorna, som tårögt blänka, 
jag kämpar ensam för mitt hjärtas frid. 
Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka 
i världens mäktigt stora sorgebrus
och minnas: vad den ringe nu bör skänka 
är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

Så lyft mig, vår! Vit är din ena vinge
och blomsterskär, som änglars vingar drömmas. 
Du är ett barn – att som ett barn jag finge
av allt ditt ljusa vingsus genomströmmas!
Mörk är den andra; vår, du son av mull, 
sorgmantelfjäril, skymningsfågel, för mig
på stig där korset vinkar rött framför mig,
till botgång för mitt hjärtas oros skull.
Erik Axel Karlfeldt
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet, var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.
Viktor Rydberg