Tänk att han kom ändå!

Tänk, att han kom ändå! Så slutar Leo Tolstoi sin julberättelse om skomakaren som på julnatten drömmer om att Jesus säger till honom att han skall komma på besök under juldagen. Den dagen blir ett enda långt väntande på den viktige Gästen. Hur kommer han att se ut? Som det lilla barnet han var vid den allra första julen? Som en vuxen man, en snickare? Eller som den konung han egentligen är, Guds Son?

Många kommer förbi skomakarens hus under dagen och skomakaren bemöter dem alla utan att för den skull glömma vem han egentligen väntar på. Men när den korta vinterdagen är slut måste han sorgset konstatera att nattens dröm ändå bara varit – en dröm: Jesus hade inte kommit.

Kanske har också vi förbundit julen med en speciell förväntan, med förhoppning om samtal och människomöten som annars inte blir av. Hur skall allt detta gestalta sig, frågade vi oss kanske för ett par dagar sedan. Nu lämnar vi snart julens höjdpunkt bakom oss igen och kan fråga oss hur det gick med våra önskningar och förhoppningar. Var det bara drömmar som inte gick att förverkliga?

Medan skomakaren sorgset ser tillbaka på dagen som varit, hör han plötsligt en röst: ”Jag var hungrig och du gav mig att äta, jag var naken och du klädde mig, jag var frusen och du värmde mig. Jag kom till dig i dag i alla de människor som du hjälpte och välkomnade!”

Drömmar börjar uppfyllas i helt andra sammanhang och situationer än vi förväntar oss. Tillbakablicken är nödvändig, saknaden blir vägvisare till det vi egentligen redan har.

De följande juldagarna, fram till trettondagen, kan vi alla se tillbaka på och uppleva juldagen om och om igen och i det lilla såväl som i det stora, häpnas över och upptäcka det jul-under som faktiskt skett: Tänk, att han kom ändå!

Ylwa Breidenstein

%d bloggare gillar detta: