”Statt upp du Olav Åsteson – som heve sovi so lengje!”

”Statt upp du Olav Åsteson – som heve sovi so lengje!” Så slutar Drömkvädet, en norsk medeltidsvisa om själens färd genom himlen under jultidens tolv dygn. Den berättar om Olav Åsteson som somnar på julafton och inte vaknar upp förrän på trettondagen. Då rider han till kyrkan för att dela med sig av de sensationella upplevelser han haft under sin resa genom den andliga världen. Målet för hans resa är uppvaknandet, att stå upp på trettondagen och bära sina drömmar från jultiden in i det nya året för att så, på bästa sätt, kunna ta tillvara på livet här och nu.

Vers 2 och 4 i Drömkvädet :

Han la seg ned um joleftan
og sterkan svevnen fekk,
vakna kje för um trettondagen
då folket åt kyrkjun gjekk.
Og det var Olav Åsteson
som heve sovi so lengje.

Han vakna kje för um trettandagen
da soli rann i lie,
då sala han ut fjotan folan,
han ville åt kyrkjun rie.
Og det var Olav Åsteson
som heve sovi so lengje.

Nåd och sanning

Tankar till Joh. 1 av Carl van der Weyden

När vi under en längre tid kämpat med sådant som är ohanterligt och motstridigt i vårt liv händer det ibland att något plötsligt och oväntat frigör sig. Det som är väsentligt och fruktbart träder i förgrunden och visar på vad som är möjligt att arbeta vidare med.

Vi upplever det som om ett ljus gått upp för oss. Vad som tidigare varit mörkt och tungt blir nu klart och ljust. I sådana stunder kan vi uppleva en intim, existentiell glädje som genomströmmar oss. En sådan vändning går inte att tvinga fram eller kräva utan kommer oberoende av oss.

Det är då som om en högre verklighet omfamnar och omsluter oss. Vi kan ana att bakom denna kärleksfulla omfamning döljer sig Kristus, det väsen som Johannesevangeliet beskriver med orden nåd och sanning.

Där tro och hopp får leda människan till kärlek till det osynliga, kärlek till Kristus, ger vi nåden och sanningen möjlighet att träda fram i våra liv. Hjälpande, förvandlande och omskapande griper de då in i vår – och andras – utveckling. Ty den framtida människan är en skapelse av nåd och sanning.

Ödet är en gåtfull främling

På de vägar som det nya året leder in oss på har vi alla en hemlighetsfull följeslagare, nämligen ödet! Ödet är en gåtfull främling som ständigt vandrar vid vår sida, alltid i ny och annan gestalt. Ibland tar det oss i handen och leder oss dit vi inte vill, ibland talar det till oss i ett människomöte. Den ena gången kommer den gåtfulle följeslagaren med glädje och lycka, en annan gång för han med sig smärta och lidande.

Hur det än är, blir vi alltid berörda i vårt innersta av ödet. Är vi lite lyhörda kan vi i ödes-mättade situationer också ana att något önskas av oss. För ödet bär på en vädjan, en fråga till var och en: ”älskar du mig”? Vi vill helst undvika att svara, för det hör till det svåraste i en människobiografi att ge ett villkorslöst ”ja” på denna fråga, att med kärleksfullt jämnmod acceptera och bära sitt öde.

Mycket av det som det nya året för med sig, kommer vi att behöva klara av genom egna krafter. Men vid de avgörande händelserna kommer ödet att ila oss tillmötes som en hjälpande ledsagare. Frågan är om vi då känner igen ödets Herre, känner igen Kristus, som ödets osynliga väsen, förstår Hans välvilja och vågar svara på Hans fråga med ett ”ja”?

Kanske underlättar vi detta om vi redan på årets första dag bjuder med Honom, ber Kristus att som vän och inte som främling, bli vår följeslagare på de vägar vi har att vandra under det kommande året.

%d bloggare gillar detta: