”Jag är livets bröd”

Som en rad gnistrande pärlor…

I den mittersta delen av Johannesevangeliet ligger se sju Jag Är-orden som en rad gnistrande pärlor och antyder hur Kristi väsen uppenbarar sig i människojaget. Pärlbandet leder från brödet till vinet. Det första Jag Är- ordet, ”Jag är livets bröd”, uttalar Kristus vid judarnas påskhögtid, ett år innan korsfästelsen. Det sista, ”Jag är den sanna vinstocken”, uttalas ett år senare också till påsken, dagen innan hans död. Då är Kristus på Jerusalems hårda mark. Men när han talar om brödet befinner han sig i grönskan vid Genesarets sjö. Sjön speglar framtiden och det som sker här förebådar nattvardensinstiftande. Det som skildras här i Johannes-evangeliets sjätte kapitel utspelar sig framförallt i den högre, översinnliga verkligheten. Att Jesus till att börja med dragit sig undan, upp på ett berg, antyder just detta. Utifrån det kan vi förstå skildringen av bespisnings-undret som inleder kapitlet, då 5000 människor mättas av fem kornbröd och två fiskar. Kristus har höjt sin blick och ser nöden i världen genom en stor skara människor – mänskligheten – som närmar sig honom och alla får bröd och blir mätta. Morgonen därpå strömmar återigen en stor människomassa med öppna, hungriga själar till Kristus vid Genesarets sjö. Och det är nu som han uttalar orden ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Den här gången är det Kristus-orden som mättar människorna som bröd, ända in i det fysiska.
Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger både tröst och glädje.
Hunger är en plågsam känsla som vi aldrig kan bli riktigt kvitt under jordelivet. För även om vi kan äta oss mätta varje dag så finns det ingen föda i världen som bevarar oss från att bli hungriga igen. Vi går och bär på en omedveten längtan att hitta den eviga näringen som kan stilla hungern också efter andlighet. Lyssnar vi på den här längtan så leder den oss bort från det enbart materiella i tillvaron och för oss till Kristus. Kanske frågar vi oss varför Kristus, av alla födoämnen som finns, väljer just brödet att identifiera sig med. Men inget annat livsmedel uttrycker människors arbete och möda för att dämpa hungern, så som brödet gör. När vi tar emot ett stycke bröd tar vi också emot en annan människas arbete, tid och engagemang. Bröd är alltid en påminnelse om vår delaktighet i varandras liv, vårt beroende av gemenskap. Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger både tröst och glädje i livets växlande skeden. Men brödet påminner oss också om att vi som enskilda individer ständigt behöver fysisk näring här på jorden för att kunna leva våra liv och utveckla vårt jagmedvetande. Vi behöver brödets tuggmotstånd och näring för att växa som människor både fysiskt och andligt. Och precis som vår fysiska kropp behöver också det andliga i oss näring. Ordet kan vara bärare av sådan näring och har då samma uppgift som brödet. Men ofta erbjuds här döda stenar istället för levande bröd. Lika ofta förförs vi att välja sötsaker istället för bröd, när det gäller vårt behov av andlig näring. Vi har helt enkelt ännu inte utvecklat en genomtänkt näringslära på det här området.
Kristus gör brödet till något annat än det varit tidigare.
Vårt dagliga, jordiska bröd kan bara uppehålla liv, inte ge oss liv, i motsatts till det som Kristus kallar för livets bröd. Han gör brödet till något annat än det varit tidigare, före händelsen på Golgata. Livets bröd är en gåva där Kristus, som Logos, Ordet själv, skänker sig till mänskligheten och blir vår sanna näring. Hans själ och väsen förenar sig med brödet när han på skärtorsdags kvällen lyfter upp det och välsignar det. Därför säger vi att hostian, nattvardsbrödet, är Kristi kropp.  Vid varje nattvardsgudstjänst sker det på nytt. Brödet blir till hölje och kropp för den uppståndne Kristus, för himmelskrafterna på jorden. Här blir gudstjänsten omvänd. Det  gudomliga Ordet, Kristus, tjänar människorna i stället för tvärtom! Brödet står för det som mättar oss fysiskt och andligt men också för det som skapar gemenskap. I nattvardsbrödet smälter Kristus alla dessa perspektiv samman. När vi tar emot kommunionen stärks och mättas vårt jag –  men också vår gemenskap och församling –  med närande, livgivande krafter och vi får alla del i uppståndelsen. 
Kristi närande närvaro
Under påsktidens fyrtio dagar, fram till Kristi himmelsfärd,  utvidgar Kristus sin uppståndelse-kropp mer och mer, tills den slutligen innefatta hela jorden och allt som lever här. Därför finns Kristus överallt i tillvaron. Men i altarbrödet är ett speciellt koncentrat av hans uppståndelse-kropp och därför spelar det en så framträdande roll i den kristna gudstjänsten.  Intentionen med varje Människovigningens handling är att visa på Kristi närande närvaro i såväl brödet som i evangelieorden. Att ta emot nattvarden och att ta upp Kristi ord i vårt hjärta gör att hans andel i oss kan växa mer och mer och spränga våra själviska begränsningar. Målet är att befria oss från självupptagenhet så att vi handlingskraftigt kan bidra till att stilla hungersnöden i världen, även den andliga.. I nattvarden öppnas våra ögon för brödets helighet. Tar vi sedan med oss den upplevelsen när vi lämnar altaret kommer vi även att kunna upptäcka heligheten i brödet och födan på vårt eget bord och ur egen övertygelse stämma in i Angelus Silesius bordbön:

Ej blott bröd vår näring är,
i brödet på vårt bord
oss evigt gudoms ord
och liv och ande när
.

Ylwa Breidenstein

%d bloggare gillar detta: