”Friden vare med er!”

Djup och äkta frid är en sällsynt upplevelse. Den kräver total inre jämnvikt och harmoni mellan den yttre välden och den inre. Men mellan oss och omvärlden trängs så mycket som får oss i obalans. Spänningar mellan krav och behov av alla de slag, stör jämnvikten. De sista månadernas dramatik kring Corona-viruset har också varit ett tydligt exempel på hur svårt det är att finna friden i våra liv. 

I Johannesevangeliets 20 kapitel hör vi om lärjungarna, som ensamma, rädda och oroliga har stängt ute den yttre världen, men ännu inte klarat av att stilla de egna, inre stormarna. Då kommer Kristus och stiger in i deras mitt. De varseblir Honom i hans rörelse – som den Kommande. Någon som kommer är ännu inte helt där, men en flyktig aning – som en fjäderlätt vindpust –  avslöjar närheten. Den Uppståndne är ingen fysisk uppenbarelse utan ett väsen vävt av andligt-moraliska krafter. Både individuellt och som gemenskap öppnar lärjungarna upp sin mitt. De låter sig beröras av den Uppståndnes rörelse och hör Honom säga: ”Friden vare med er!” Och plötsligt förvandlas deras rädsla och oro, istället fylls de av en ny känsla som blir till en kraft: friden. Uppfyllda av den öppnas deras inre ögon och de inte bara hör utan också ser Kristusväsendet. Han visar dem såren på sina händer och såret i sin sida, för det är ur dem som friden strömmar. Lidande och smärta gör det andliga synligt. I Människovigningens handling hör vi om Kristus som står fridfull till världen och säger att vi också kan göra det, när vi tar emot friden som Han vill ge oss. Det kan kännas extra smärtsamt att vi just nu – då vi kanske bäst skulle behöva det – i gudstjänsten måste avstå från att beröras av kommunionens avslutande ord ”Friden vare med dig”. Men vi har fortfarande möjlighet att söka upp fridens källa i evangelieord, bön och meditation. Inte bara för lärjungarna utan även för oss är friden ett varseblivnings-organ för det andliga. Den som tar emot frid förblir inte den samme som den var före. Har man mött friden ändras något i ens öde. Oro, sorger och bekymmer ger vika. Sakta men säkert börjar balansen mellan den inre och den yttre världen att återställas, både för oss själva och för vår omgivning.  Uppfyllda av friden i vår egen mitt kan vi börja utstråla den i den fridstörstande världen och så förbereda en plats i mänsklighetens mitt, för den Kommande, för Fridsfursten! 

Ylwa Breidenstein

%d bloggare gillar detta: