Att våga språnget

Tankar till Luk, 18, 18-34 av Carl van der Weyden

En vacker, utslagen blomma vill vi gärna se närmare på. Ibland händer det att vi, när vi kommer närmare, märker att det är en konstgjord blomma, att den inte är levande. Den är skapad med stor skicklighet och utstrålar perfekt skönhet. Så fulländad som vi upplever den vid vår första anblick kommer den alltid att vara, utan att kräva vård eller omsorg av oss.

Något helt annat upplever vi när vi står inför en levande blomma som gått igenom en utveckling från frö till stjälk, knopp och utslagen blomma. Den skänker oss av sitt väsen och delar hängivet – utan förbehåll – med sig av sin rikedom.

Vilken förvandling har inte en sådan blomma bakom sig! Vilket oerhört steg är det inte att gå från knopp till blomma! Steget från att vara innesluten i sig själv, vara sig själv nog, till att öppna blomsterkalken och finna sig själv i ett generöst givande och skänkande är enormt stort. Och ändå är detta inte målet, som hos den konstgjorda blomman. Förvandlingen går nu vidare i en koncentration som leder till att blomman vissnar och dör för att göra en förnyelse möjlig.

Den rike ynglingen i evangeliet gjorde allt rätt enligt den gamla lagen. Han hade uppfyllt alla budorden, men kunde ändå inte slå sig till ro med att det skulle vara det slutgiltiga målet. Så ställer han frågan till Kristus om hur man kan vinna evig utveckling, evigt liv.

Det svar han får handlar om att inte vara sig själv nog, handlar om modet att ta ett nytt utvecklingssteg, våga språnget och villkorslöst öppna sig och dela med sig av sitt innersta, lika generöst som en utslagen blomma.

%d bloggare gillar detta: