Att ta ansvar för himmelsgåvan

Luk 2: ”När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.”

Då ett barn plötsligt inte befinner sig där föräldrarna tror att det är – så är det en fruktansvärd situation för de vuxna. Vi läser varje vecka om sådant i tidningarna och följer diskussionerna om vem som brustit i ansvar.

Ett litet barn är ju en gåva, en himmelsgåva och samtidigt en uppgift som vi fått tillskänks. Och uppgiften växer i takt med att barnet växer och detsamma gäller också ansvaret. För även om barnet på olika sätt gör tydligt för föräldrarna att det inte är deras ägodel utan ett självständigt väsen som vill finna sin egen väg – så ligger ändå ansvaret för detta hos de vuxna.

Att Guds son kom till oss människor för att för alltid vara med oss är också en ofattbar stor himmelsgåva. Han har lagt sitt liv och öde i våra händer. Medvetandet om detta innebär att vi tar på oss ansvar för Honom!

Men hur ofta går Han inte förlorad i vårt medvetande – som istället fylls med det vardagligt bekanta och invanda, med ytlighet och onödiga bekymmer – som leder till att vi brister i vårt ansvar för Guds son.

Därför är det så betydelsefullt att vi någonstans i oss har ett tempel, som vi om och om igen kan återvända till, för att finna Honom på nytt och så ansvarsfullt ta med Honom tillbaka till vår vardag.

%d bloggare gillar detta: