Ödet är en gåtfull främling

På de vägar som det nya året leder in oss på har vi alla en hemlighetsfull följeslagare, nämligen ödet! Ödet är en gåtfull främling som ständigt vandrar vid vår sida, alltid i ny och annan gestalt. Ibland tar det oss i handen och leder oss dit vi inte vill, ibland talar det till oss i ett människomöte. Den ena gången kommer den gåtfulle följeslagaren med glädje och lycka, en annan gång för han med sig smärta och lidande.

Hur det än är, blir vi alltid berörda i vårt innersta av ödet. Är vi lite lyhörda kan vi i ödes-mättade situationer också ana att något önskas av oss. För ödet bär på en vädjan, en fråga till var och en: ”älskar du mig”? Vi vill helst undvika att svara, för det hör till det svåraste i en människobiografi att ge ett villkorslöst ”ja” på denna fråga, att med kärleksfullt jämnmod acceptera och bära sitt öde.

Mycket av det som det nya året för med sig, kommer vi att behöva klara av genom egna krafter. Men vid de avgörande händelserna kommer ödet att ila oss tillmötes som en hjälpande ledsagare. Frågan är om vi då känner igen ödets Herre, känner igen Kristus, som ödets osynliga väsen, förstår Hans välvilja och vågar svara på Hans fråga med ett ”ja”?

Kanske underlättar vi detta om vi redan på årets första dag bjuder med Honom, ber Kristus att som vän och inte som främling, bli vår följeslagare på de vägar vi har att vandra under det kommande året.

%d bloggare gillar detta: