Det tysta svaret

I en utav sina böcker skildrar Saint-Exupéry en mäktig konung som plågas av frågor, tvivel och känslan av meningslöshet. I en dröm stiger han upp till toppen av ett berg där Gud döljer sig i ett svart granitblock. Nu vaknar förhoppningen att han äntligen ska få svar på alla sina spörsmål, men Gud tiger stilla.

Förtvivlat föreslår han då att Gud istället ska ge honom ett tecken, så att han kan förvissa sig om att han åtminstone har blivit hörd. I ett träd i närheten sitter en korp, och kungen säger att om den flyger i väg ska han ta det som ett bevis på att Gud finns.

Men korpen förblir sittande, orörlig. Och nu börjar kungen sakta förstå att han inte kan sätta Gud på prov. Han börjar ana att kännetecknet för Guds närvaro idag är just tystnaden, att Gud inte uppenbarar sig på befallning eller som en allsmäktig auktoritet utan istället möter oss i stillhet, andakt och bön.

Konungen är som en bild av den moderna människan som om och om igen faller för frestelsen att sätta Gud på prov, faller in i en föråldrad syn på Gud. Det faktum att vi inte längre behöver sträva efter en ouppnåelig Gud i ensliga himmels höjder för att finna svar på våra frågor har inte nått våra hjärtan ännu.

Men i dag är himlen mitt ibland oss, därför att Guds son, Kristus, har stigit ner till jorden och lever här och nu!

Han har vandrat in i varje människa utan undantag, försvunnit in i hennes innersta väsen och lever där som en fördold konungakraft, en vanmäktig och oupptäckt kung vars sanna rike och väsen är medmänsklighet.

Han har kommit till oss med kärlekens bud, det tysta svaret på livets alla frågor och tvivel. Det enda bud som förmår att förvandla stentunga känslor av meningslöshet till kristallklart livsinnehåll och som i stället för svarta olyckskorpar låter oss varsebli den vita duvan som välsignande sänker sig över våra liv om och om igen!

Att våga språnget

Tankar till Luk, 18, 18-34 av Carl van der Weyden

En vacker, utslagen blomma vill vi gärna se närmare på. Ibland händer det att vi, när vi kommer närmare, märker att det är en konstgjord blomma, att den inte är levande. Den är skapad med stor skicklighet och utstrålar perfekt skönhet. Så fulländad som vi upplever den vid vår första anblick kommer den alltid att vara, utan att kräva vård eller omsorg av oss.

Något helt annat upplever vi när vi står inför en levande blomma som gått igenom en utveckling från frö till stjälk, knopp och utslagen blomma. Den skänker oss av sitt väsen och delar hängivet – utan förbehåll – med sig av sin rikedom.

Vilken förvandling har inte en sådan blomma bakom sig! Vilket oerhört steg är det inte att gå från knopp till blomma! Steget från att vara innesluten i sig själv, vara sig själv nog, till att öppna blomsterkalken och finna sig själv i ett generöst givande och skänkande är enormt stort. Och ändå är detta inte målet, som hos den konstgjorda blomman. Förvandlingen går nu vidare i en koncentration som leder till att blomman vissnar och dör för att göra en förnyelse möjlig.

Den rike ynglingen i evangeliet gjorde allt rätt enligt den gamla lagen. Han hade uppfyllt alla budorden, men kunde ändå inte slå sig till ro med att det skulle vara det slutgiltiga målet. Så ställer han frågan till Kristus om hur man kan vinna evig utveckling, evigt liv.

Det svar han får handlar om att inte vara sig själv nog, handlar om modet att ta ett nytt utvecklingssteg, våga språnget och villkorslöst öppna sig och dela med sig av sitt innersta, lika generöst som en utslagen blomma.

Att se in i en annan människas stjärnögon

Under de mörka vinternätterna framträder den gnistrande stjärnhimlen på ett alldeles speciellt sätt. Det är som om himlen vore översållad med glittrande ögon, som med ordnande kraft, lugnande blickar ner på oss.

Så är det inte heller konstigt att man alltid sett på stjärnorna som budbärare från högre världar. Förr var det i stjärnorna man läste när man ville förstå människans livsuppdrag och framtid. I dag upplever vi till vår stora sorg att stjärnorna i det hänseende förstummat mer och mer.

Men också på dagen är vi faktiskt omgivna av ett stjärnhav, även om vi oftast är omedvetna om det. Det är alla de oändligt många människo-ögon som vi möter, ibland mer, ibland mindre strålande, men som alla bär på ett stjärne-besläktat ljus.

Att verkligen se in i en annan människas stjärnögon lämnar ingen oberörd. Det är både omstörtande och uppväckande. Ur varje ögonpar talar ett människo-jag, ett andligt väsen om sina erfarenheter och mål, om sina förhoppningar, sin smärta och sitt lidanden.

Att låta sitt eget handlande befruktas och inspireras av det vi upplever när vi ser in i en medmänniskas ögon, för in en ny ordning i skapelsen och bildar en ny, varm och ljus, gemenskap i mänskligheten. En gemenskap som överstrålas av en och samma ledstjärna: Kristusstjärnan!