Att se in i en annan människas stjärnögon

Under de mörka vinternätterna framträder den gnistrande stjärnhimlen på ett alldeles speciellt sätt. Det är som om himlen vore översållad med glittrande ögon, som med ordnande kraft, lugnande blickar ner på oss.

Så är det inte heller konstigt att man alltid sett på stjärnorna som budbärare från högre världar. Förr var det i stjärnorna man läste när man ville förstå människans livsuppdrag och framtid. I dag upplever vi till vår stora sorg att stjärnorna i det hänseende förstummat mer och mer.

Men också på dagen är vi faktiskt omgivna av ett stjärnhav, även om vi oftast är omedvetna om det. Det är alla de oändligt många människo-ögon som vi möter, ibland mer, ibland mindre strålande, men som alla bär på ett stjärne-besläktat ljus.

Att verkligen se in i en annan människas stjärnögon lämnar ingen oberörd. Det är både omstörtande och uppväckande. Ur varje ögonpar talar ett människo-jag, ett andligt väsen om sina erfarenheter och mål, om sina förhoppningar, sin smärta och sitt lidanden.

Att låta sitt eget handlande befruktas och inspireras av det vi upplever när vi ser in i en medmänniskas ögon, för in en ny ordning i skapelsen och bildar en ny, varm och ljus, gemenskap i mänskligheten. En gemenskap som överstrålas av en och samma ledstjärna: Kristusstjärnan!

Att ta ansvar för himmelsgåvan

Luk 2: ”När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.”

Då ett barn plötsligt inte befinner sig där föräldrarna tror att det är – så är det en fruktansvärd situation för de vuxna. Vi läser varje vecka om sådant i tidningarna och följer diskussionerna om vem som brustit i ansvar.

Ett litet barn är ju en gåva, en himmelsgåva och samtidigt en uppgift som vi fått tillskänks. Och uppgiften växer i takt med att barnet växer och detsamma gäller också ansvaret. För även om barnet på olika sätt gör tydligt för föräldrarna att det inte är deras ägodel utan ett självständigt väsen som vill finna sin egen väg – så ligger ändå ansvaret för detta hos de vuxna.

Att Guds son kom till oss människor för att för alltid vara med oss är också en ofattbar stor himmelsgåva. Han har lagt sitt liv och öde i våra händer. Medvetandet om detta innebär att vi tar på oss ansvar för Honom!

Men hur ofta går Han inte förlorad i vårt medvetande – som istället fylls med det vardagligt bekanta och invanda, med ytlighet och onödiga bekymmer – som leder till att vi brister i vårt ansvar för Guds son.

Därför är det så betydelsefullt att vi någonstans i oss har ett tempel, som vi om och om igen kan återvända till, för att finna Honom på nytt och så ansvarsfullt ta med Honom tillbaka till vår vardag.

Quo Vadis

av Carl van der Weyden

Quo Vadis – som betyder ”vart går du” – är titeln på en bok om aposteln Petrus. Här skildras hur Petrus försöker fly från Rom när förföljelsen av de kristna blir för svår. Utanför statsmuren möter han Kristus som är på väg i motsatt riktning, in mot staden. ”Vart går du?” frågar då Petrus honom. ”Jag går till Rom för att åter låta mig korsfästas.”, säger Kristus. Petrus blir så skakad över svaret att han vänder om för att i Kristus fotspår, bejakande gå sitt eget öde till mötes.

”Vart går du?” är frågan Petrus ställer till Kristus – men samtidigt riktas frågan också till honom själv. ”Vart går du?” är en fråga vi alla ställer oss i sökandet efter riktning och mål i livets ström, frågan som kanske också de tre vise männen bar på under på sin vandring.

De hade en stjärna som gav dem riktning. Var finner vi vårt ödes stjärna, kanske vi undrar ibland. För inte sällan händer det att vi ställer oss i vägen för vårt öde, blir förlamade av inre ofrihet och oförmåga.

Ödets stjärna finner vi, liksom Petrus, i mötet med det oväntade, i ett gränsland där hoppet känns avlägset. Just där kommer Kristus oss till mötes! Här kan också vi ställa den avgörande frågan ”quo vadis, vart går du?” för att rikta våra steg efter Hans fotspår.