Trettondagshälsning

kristus_redeemeren_manen_och_stjarnorna_poster-r27f48e87ed154cccbe777b5321044495_wv8_8byvr_324

Stjärnan

Gnistrande frostiga
med fruset ljus
Vintergatans böljor sköljer
stjärnor tätt som grus.
En blott är min.
Jag känner henne gott —
mitt ödes ljus av evighet,
mitt liv och min lott.

I mäktig styrka steg hon,
när mörker mig täckte.
När värnlös jag sjönk, hon mig
till stjärnliv väckte.
Med silvernaglar nitades
min själ vid en stjärna.
Så vandrar fri sin givna väg
mitt väsens grund och kärna.

Den mig ärnar välja,
till stjärnan får han gilja.
I henne bor mitt värde,
i henne min vilja.
Hos henne är mitt hem,
av henne min lag.
O stjärna, du min gärning
och mitt mål, du är jag!

(Karin Boye)

GOTT NYTT ÅR!

tor40_bfr

Porten
För många gånger har jag gått genom porten.

Den lyfter sig så högt och suddas ut i solljus,
och under bågen hör man gå
eviga vindar i eviga rum.
Tröskeln är av löftesstenar, trappa till ett altare,
dit den slipper fram, som helgar sig till gåva
med sin gångna tid och sin kommande tid
och en hel vilja.

För många gånger har jag gått genom porten.

Och ändå ber jag:

Väktare vid dörren, all börjans herre,
släpp mig fram! Jag orkar ännu.
Så sant som jag aldrig gömde något undan,
tag, men tag till sista skärven.

Den dag jag delar, den dag jag räknar,
spärra min väg och kasta mig i smältugnen.
Allt är dörr. Allt är början.
Livets axel är i dina händer.

Hel går jag under svindlande bågen,
och eviga vindar i eviga rum
dricker min gåva.

Karin Boye